Daniel Andersson


Johanna Vildhjärta och silverljuset

Smashwords Edition


Johanna Vildhjärta och silverljuset

©2010 Daniel Andersson

Vittror är ett sällsamt släkte. De hör till dem som kallas "de osynliga", det glömda folket. I den gamla världen levde de öppet, men blev förvisade från människornas länder till Skymningsvärlden.

En del vittror väljer dock att återvända till människornas länder och när helst deras väg korsas med människornas går det illa.

Det är beskyddarens öde att driva dessa vittror tillbaka till Skymningsvärlden. Människoväktaren är den envise Johanna Vildhjärta, som själv är till hälften Vittra.

Kapitel 1

Bonn Thomasson,

Stenlunden,

Det gamla folket,



Johanna Vildhjärta var dotter åt soldaten Tore Sabel och adelsdamen Elisabeth af wildHjärta. När hon flydde anfallet från Bogaborgen slog hon sig ner i byn Stavringen på Söderåkra och tog namnet Vildhjärta, för varken hennes fars eller hennes mors namn var längre säkert att bära. Dessutom ruvade hon på hämnd då kung Theus av Boga dödat båda hennes föräldrar. Hur denna hämnd skulle gå till visste hon inte än, där hon gick och funderade – medan hon hjälpte bonn Thomasson att så fälten. Men hämnd skulle det bli för Johanna var en mycket envis varelse och bar agg som sin mor mot alla som gjorde henne ont. Visst fanns det bitterhet i bröstet men hon vägrade att vara ett offer för den ondska som fanns i världen. Sålunda var det öga för öga och tand för tand som gällde. Johanna trodde också på ödet och var därför övertygad om att hon skulle få chansen att dräpa kung Theus. Försorgen skulle se till det. Johanna visste för all del inte hur kung Theus såg ut, men hon kunde föreställa sig. För den som hade satt Timbrabygden i brand och dräpt alla uppå Söderåkern för glömda oförrätter kunde inte vara annat än en avskyvärd man med ett kallt hjärta. Det gamla folket skulle sålunda inte se ner på henne utan prisa henne, på detta var hon säker. Dessutom bad hon sällan till den nya guden som kommit från det heliga landet på axlarna av vallfärdande präster. I hemlighet dyrkade hon det gamla folket i stenlundarna, där hon dansa efter solnedgången. Johanna var för övrigt övertygad om att det var hon som skulle ge det gamla folket ny kraft och rädda dem från glömskans dystra salar. Hennes pris för detta var hämndens pris och det var hon säker på att de skulle ge henne. Hon bad till Amnor, Odar och till Heruan. Vilket var förbjudna namn i denna frälse tidsålder, då en enväldig och allsmäktig gud reste väldiga katedraler till sitt namn och kyrkor som välsignade den nya tiden och den nya tron. En gud som trots sitt stora namn inte hade lyckats rädda hennes föräldrar då hon ynkligt hade bett sin bön gömd under träskivorna i föräldrahemmet. Nej ingen mystisk röst hade svarat henne från mörkret och inga tecken hade uppenbarat sig i skyn. Den enväldiga gud som vakade över människornas flock som en fårherde vakade i alla fall inte över henne. På detta var hon säker. Men Johanna hade sett dem när hon dansat i lunden, det gamla folket som ett blekt skimmer bland stenarna. Det glömda folket, döende och knappt levande, förfallna och hänvisa till glömskans dunkel. Hon hade känt deras blickar, ibland hade hon talat med dem, talat med skuggorna, dessa gestalter med viskande röster som inte var mer än dimma och ibland knappt ens det. Johanna lade sitt hopp till dem, hon lade sitt öde i deras händer. Hon vägrade bära sorg så länge kungen av Boga fortfarande levde. En dag kanske hon skulle sörja, men då skulle kung Theus vara död.

Previous Page Next Page Page 1 of 147